Om Interstellar och egen tid

Jag minns två saker från science fiction-filmen Interstellar. För det första presenterade den en intressant tanke om hur jordens befolkning kommer att gå under, nämligen att en viss gröda okontrollerat breder ut sig och skapar obalans mellan syre och kväve i atmosfären … vilket gör att människorna så sakteliga kvävs till döds.

För det andra lyckas Interstellar skildra hur det är att vara nära ett svart hål. En planet som befinner sig i en omloppsbana kring ett svart hål färdas fenomenalt snabbt – så snabbt att den spektakulära delen av Einsteins relativitetsteori som handlar om ojämnt åldrande blir aktuell. Jag är ingen fysiker men Einstein säger väl att ju närmare ljusets hastighet ett föremål rör sig, desto långsammare åldras föremålet i jämförelse med ett föremål som är kvar i den ordinarie, lägre, rörelsehastigheten.

I filmen har besättningen ett uppdrag på en planet som rör sig, fort som fan, runt ett svart hål. En timmes vistelse på denna planet motsvarar sju år hemma på jorden. Det får mig att tänka på tid, egen tid.

Ett liv med två barn går inte att föreställa sig. Man måste uppleva det för att förstå, tror jag. Och då menar jag inte att passa två barn under några futtiga timmar. Nej, jag menar “the full experience”, med 365 tidiga morgnar per år, 365 vassa bitar lego under fötterna och 365 decibel. 

Livet med ett barn var som en semester där man enkelt kunde turas om att ta hand om den lilla. Med två barn får man ansöka om egen tid för att göra saker och ledighetsansökan ska helst lämnas in med både god framförhållning och mössan i handen.

Så fort jag lämnar hemmet slås schackklockan på. Min tid börjar ticka. Nu gäller det att fokusera; nu gäller det att maxa. Det här är tid som får konsekvenser. Jag landar bryskt med skeppet. Enmansbesättningen springer ut. En timme i det här tillståndet motsvarar sju års hårt slit för min fru som är ensam hemma med barnen.

Stresspåslaget kan vara paralyserande. Jag famlar omkring. Ska jag träna, vila, fotografera, läsa, se på film eller umgås med vänner? Jag måste välja – tiden räcker bara för en sak.

Det luriga är att råka få smak för friheten. Under lång frånvaro händer det nämligen att schackklockan tystnar. Då uppstår ljuv musik, utan minsta tanke på refrängen. Men på vägen hem väcks klockan till liv. Ljudet stegrar. När jag öppnar dörren slår klockan plötsligt tolv och verkligheten, förklädd till en galen gök, far ut ur uret och knockar mig. Men jag reser mig, hoppar upp i sadeln, kliver över ett gråtande barn och kliver in i rollen som pappa igen. Kungen, eller snarare arbetshästen, är tillbaka på spelplanen där allt är harmoni eller kaos, ett eller noll, svart eller vitt.


PS. Småbarnslivet är självklart fantastiskt också. Men det självterapeutiska behovet att skriva om det härliga är lägre än att berätta om det bitvis jobbiga. 

Bild-cred: Event Horizon Telescope, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons