Efter 9 års exil i Stockholm har jag nu flyttat tillbaka till Värmland. Trots att den sista hemfärden bara tog 4 timmar så har jag färdats 9 år framåt i tiden. Vår Toyota Avensis från 2005 blev visst en tidsmaskin. När jag går på gatorna i Karlstad ser jag bekanta ansikten som har blivit äldre. Nio års samlade rynkor är lättare att se än det gradvisa förfallet av min spegelbild.
Häromdagen kände igen jag en anställd i en matbutik. De pojkaktiga dragen fanns kvar men hårfästet hade klättrat uppåt och magen gjorde livet svårt för den nedersta knappen i skjortan. Den lille såg nu lillgammal ut. Tid och gravitation är kraftfulla.
Det är fascinerade när något så abstrakt som tid kan bli så konkret. Min mamma jobbade som dagmamma fram till sin pension. Under sitt yrkesliv har många barn kommit och gått hemma hos oss. Ibland hände det att jag stötte på samma barn i byn och slogs då över hur gamla de blivit. Efter ett tag sjönk tanken in att jag hade åldrats lika mycket. Min självupplevda ålder tog då ett skutt framåt.
Jag undrar om det i varje tillfälle som en mor- eller farförälder brustit ut i ett “men åh, så stor gossen har blivit” har rymts ett vemod sprunget ur insikten att en portion av den utmätta tiden är förlorad.
Apropå tidsmaskiner. Kommer att tänka på Louis CK:s parallell till tidsmaskinen när har pratar om sitt krasade äktenskap:
Avslutningsvis, bilden i det här inlägget föreställer pedalerna på en gammal orgel som Frälsningsarmen använde i byn Ängens missionshus. Ibland kan en bild fånga ackumulerad tid, dvs nednötningen av pedalerna vittnar om många års musicerande.