I ett regn av bomber är det lätt att tappa tron på människan, lätt att måla fan på väggen som pulveriserats av rysk vrede. Hur ska vi som kollektiv kunna lösa alla stundande klimatutmaningar som kräver gemensamma ansträngningar när vi är upptagna med att smutsa ner och rasera istället för att rena och rusta?
I stunder som dessa finner jag lugnet på toaletten när nr 2 tränger sig på. För där står den och väntar på mig – toalettrullen med ett enda ark kvar.
Den ser ut som pyramidmakarnas gamla pergament och kan berätta lika mycket om människans beslutsamhet och uppfinningsrikedom.
För när det bara återstår ett ark på rullen måste vi bekänna färg och visa vad det innebär att hushålla med resurser, att ransonera, att nöja sig med mindre. Jag tvivlar. Det går aldrig! Men jag viker och vänder. Jag kan klara det. Jag klarar det. Jag klarade det.
Arket – det symboliska hoppet på människans kapacitet – spolar jag ner med ett leende. Och att rullen sen blir en skojig kikare är bara en bonus.