Det finns särskilt två filmer som bild- och ljudsatt mina blåögda tankar om livet i Los Angeles på 80-talet: The Karate Kid (1984) och Thrashin’ (1986). Daniel Lausso i Karate Kid använde välriktade nävar för att få motståndarnas respekt och damernas beundran; Corey Webster i Thrashin’ använde en skateboard.
Gissa om adrenalinet flödade när jag på Netflix hittade ”Cobra Kai” – en serie som utspelar sig ca 30 år efter den första Karate Kid-filmen, på samma plats och med samma tema, känsla och skådespelare! Efter några avsnitt så kan jag glatt konstatera att det känns välproducerat och med respekt för originalet.
I Karate Kid berättas historien från Daniel Larussos perspektiv. I Cobra Kai däremot följer vi antagonisten i den gamla filmen, Johnny Lawrence, och hans kamp med att få ordning på sin tillvaro. Johnny är på dekis men då han spöar upp ett gäng tonåringar som är jobbiga mot deras klasskamrat (inte alls olikt Daniel Larussos karaktär i Karate Kid), visar medelålders-Johnny att takterna sitter. Han lär den trakasserade ynglingen att försvara sig mot mobbarna och återupplivar samtidigt ”Cobra Kai” – den ökända karatedojon där Johnny tränade som ung. Den gamla devisen ”Strike first, strike hard, no mercy” låter han måla på dojons väggar.
Det känns härligt att ha två säsonger framför mig. Jag googlade mig dessutom fram att en tredje säsong ska lanseras år 2020, då med ännu en skådespelare från kultfilmens ensemble – den bildsköna Elisabeth Shue – i rollen som Ali.
Nu väntar jag bara på att Josh Brolin skriver på ett kontrakt för en Thrashin’-serie. Frågan är dock om det går att göra sevärt drama av gubbskejt?
Musiken till Thrashin’ är för övrigt lysande. På soundtracket fanns bland annat det då ganska okända bandet Red Hot Chilli Peppers. Men jag gillar de smöriga låtarna, som ”Don’t Think Twice” av France Joli:
Apropå känslan av det coola livet i Los Angeles, där man glider fram i slitna jeans och Converse längs Hollywood Boulevard, så har den här låten gjort sitt – ”Playground” av The Truth: